Wolseley 6/80

WOLSELEY 6/80

Wolseley 6/80 (eller mer korrekt Wolseley Six Eighty) introducerades för allmänheten för första gången 1948 på bilutställningen vid Earls Court. Detta var Wolseleys första helt nya efterkrigsbil (vid sidan av den mindre 4/50) och inte bara utrustad med självbärande kaross, utan hade också en helt ny motor som I sig själv var framtagen, testad och satt i full produktion inom ett år innan den låg på ritbordet.

Den ursprungliga formen av 6/80 ändrades aldrig under hela produktionstiden, och trots att den hade typiska USA-inspirerade influenser som t.ex. delad vindruta och rattväxel, behöll den flera förkrigsdetaljer såsom sidoöppnad motorhuv och den traditionella, upprättstående Wolseleygrillen.

Produktionen av 6/80 började i oktober 1948 vid den gamla Wolseleyfabriken vid Ward End Birmingham. Dock byggdes endast 19 bilar på den fabriken innan produktionen flyttades till Cowley nära Oxford. Här återtogs produktionen i mars 1949, och fortsatte ända tills bilen ersattes av Wolseley 6/90 av BMC i oktober 1954. Motorn till Wolseley 6/80 tillverkades på Morris Engines Branch i Coventry.

Den nya motorn i Wolseley 6/80 är känd av många som en ingenjörskonst. Matad av dubbla SU förgasare med elektrisk choke från en elektrisk bensinpump monterad på torpedväggen, utvecklade denna starka 2215 cc raka sexa med överliggande kamaxel driven av kedja eller rem 72 hk vid 4600 rpm. Tyvärr upptäcktes snart att motorn hade en akilleshäl när man upptäckte att avgasventilerna brändes ut efter endast ca 3500 mil i en del fall.

En kombination av överhettning av cylindertoppen och det faktum att ventilerna inte kan rotera orsakar de här problemen. Vid slutet av 1952 introducerades en modifierad motor (Series II) vilken hade större vattenkanaler och längre ventiler och arbetade i en ökad vinkel än tidigare.

Series II motorer inleddes med motornummer 20301. Dock löstes inte överhettningsproblemen helt ens med denna modifierade motor, och Lord Nuffield var inte beredd att investera mer pengar för vidare utveckling av denna motor, då han visste att BMC:s nya motorer snart skulle presenteras, och det faktum att 6/80 snart skulle sluta tillverkas.

Växellådan var fyrväxlad med osynkroniserad etta, och manövrerades med rattväxel. Växellådsoljan kunde liksom på systerbilarna MO och MS kontrolleras med en oljesticka från bilens insida belägen under främre golvmattan.

En Borg & Beck 9" koppling användes på 6/80 manövrerad med stag och länkage vilka var justerbara. Bakaxeln var av hypoidtyp.

Fjädringen sköttes fram liksom sina systerbilar med hjälp av torsionsstavar med dubbla teleskopstötdämpare och halvelliptiska bladfjädrar bak. Mycket tidiga bilar hade dämpar armar som Morris Minor bak som kunde fyllas på med olja. Spindellederna fram var nödvändiga att underhålla väl med fett, då det annars kunde få katastrofala följder med svår förslitning i både de vertikala och horisontella gängorna. Däcken hade dimensionen 6.00-15 och medgav en god komfort åt passagerna.

Alla 6/80:s använde Lockheeds hydrauliska bromsar med dubbla hjulcylindrar fram och enkla bak. Med 10” trummor ansågs bromsarna vara mer än tillräckliga för att stoppa bilen säkert.

Wolseley 6/80 fanns med flera olika färgkombinationer; svart, maroon, grön och grå. Den gröna varianten och några av de grå var metalliclacker. Den så kallade Moonstone grey var närmare en beige kulör, medan den nästan alltid listades som vit. Maroon var försvunnen I flera år då den hade en tendens att mattas och missfärgas, men återkom I slutet av produktionsperioden.

Dubbla dimljus satt monterade i fronten som standard, samt en inbyggd backlampa i nummerskyltsbelysningen bak, som dock krävde att ljuset var påslaget för att fungera. När bakluckan var öppen lyste en röd varningslampa.

Stötfångarna bak och fram hade horn som standard, och tanklocket hade en “flip-up” funktion när det öppnades.

Alla dörrhandtag, gångjärn och stolpen i vindrutan var tillverkade I en zinklegering som ju alla vet har en tendens att bli porig redan efter en kort tid. Detta problem delade alla Morris och Wolseleymodeller.

Invändigt var Wolseley 6/80 utrustad med lädersäten, träpaneler runt om med instrumentbräda i trä och heltäckande mattor. Bilen var även utrustad med värme som uppgraderades i slutet av produktionen, och hade vindrutetorkare med en hastighet.

Instrumenten bestod av hastighetsmätare, klocka, amperemätare, bensin och oljetrycksmätare. Dessa mätare fanns både i MO och MS för övrigt. Det enda instrument dessa bilar aldrig fick var en vattentempmätare som originalmonterade. De som finns i svenska bilar är alltid eftermonterade som tillbehör av den svenska generalagenten Förenade Bil. Det var alltså upp till ägaren att utrusta sin bil med detta nog så viktiga instrument, särskilt för en tempkänslig motor.

Instrumentbrädan var också utrustad med varningslampa för tändning, helljus och för den elektriska choken. Knapparna till reglagen och rattkransen var tillverkade i ett ljust plastmaterial som hade en tendens att spricka när de utsattes för solljus och fukt under en längre tid. Två lampor i baksätet tändes automatiskt när dörrarna öppnades via kontakter i B-stolpen.

Under åren som 6/80 tillverkades fanns en mängd färgvariationer på interiören. Även om brun, röd, grå och grön var de vanligaste, fanns några vita, beiga och till och med tvåfärgade varianter. Likaså om en grön bil vanligen hade grön inredning och en grå bil grå inredning etc., fanns det avvikelser. Ibland hände det att man monterade en helt annan färgsättning inuti bilarna redan på produktionslinan. Om detta berodde på experimentlusta eller helt enkelt att ”rätt” färg var slut kan endast de som monterade klädseln svara på, och detta får vi väl aldrig reda på.

Tidiga Wolseley 6/80s kännetecknas från de senare genom några typiska yttre och inre utrustningar. Mycket tidiga bilar hade inga separata parkeringsljus och strålkastarsargarna var lackerade I bilens färg. Runda bakljus satt monterade på de tidigaste bilarna. Dörrhandtagen hade ribbad design och saknade de täckbrickor som senare bilar fick liksom övriga bilar i familjen.

De yttre emblemen på motorhuvens sidor hade texten "Six Eighty" i början, men ersattes senare av "Wolseley Six Eighty". Framstolarna var från början separata av ”buckettyp”, men ersattes senare av den delade soffan.

Det fanns heller inga luckor till handskfacken, och de inre dörrpanelerna hade stroppar istället för armstöd. Instrumenten bytte också plats på senare bilar.

I bakrutan hade 6/80 samma gardin som MO och MS, och även denna ersattes av en modernare spegel på senare bilar. Det råder ingen tvekan om att Wolseley 6/80 drog in en hel del pengar till Nuffield organisationen. Den var en snabb, exklusiv bil för sin tid och kunde uppnå uppemot 130 km/h under gynnsamma omständigheter. Mellan 1948 och 1954 tillverkades strax over 25000 bilar av vilka 11000 gick på export. De senare exporterades till olika länder jorden runt, men de flesta gick till Australien. Den allra sista Wolseley 6/80 som tillverkades –en grå bil, levererades till H. Beart & Co. Ltd in Kingston-upon-Thames Surrey.

Wolseley 6/80 1954. Bilen på bilden är extrautrustad av tidigare ägare.

Lyxig inredning i Wolseley 6/80. Ädelträ och läder givetvis.

Lädersäten är givetvis standard.

Wolseley 6/80 1950.

Samma bakparti som sin släktingar MO, MS och 4/50